Mässfeber (följetong)

Avsnitt 6: Lördag 24 september – söndag 25 september

“Alltså, kom igen, nu får du ge dig, inte ens Björn Ranelid byter väl skor varje dag.”

Mannen som är författare och nyss har romandebuterat tittar upp från flyttkartongerna, besvarar sin sambos leende med en fnysning, rotar vidare i källarförrådet, mumlar att han vet att de där lagom dressade svarta skinnskorna finns där någonstans.
En kvart senare är han genomsvettig. Och besegrad.
“Okej då”, säger han och försöker le mot sin sambo. “Du har kanske rätt.”
Sen byter han de röda byxorna mot ett par som kanske är grå och den ljusblå skjortan mot en som kanske är röd, för samma kläder två dagar i rad, det går i alla fall inte för sig, det är han alldeles på det klara med.

Mannen som nyss har romandebuterat tillbringar lejonparten av helgen på bokmässan.
Han hälsar på författare, förläggare, läsare, bokhandlare.
Han vinkar till Mamma Mu och Kråkan och får en kram av Muminpappan.
Han blir intervjuad och fotograferad mot en orange vägg i en hotellobby.
Han hamnar i en food-court när han ska till en seminariesal.
Han hamnar i ett diskrum när han ska på toaletten.
Han går på ett seminarium och bevittnar med stigande förvirring hur Horace Engdahl och Lena Andersson uttrycker sig om massor av ämnen på olika sätt men med stadig säkerhet.
Han träffar läsare, försöker agera försäljare, signerar sin bok.
Han ger bort tre av sina trehundra nytryckta visitkort.
Han genomgår en nervositetskris, håller ett seminarium och kommer ut på andra sidan i ett stycke, kanske till och med ett bättre stycke än före seminariet.
Han köper böcker, äter mintkolor, stampar i köer, dricker för mycket kaffe, äter för många kanelbullar, dricker för lite vatten, äter för lite grönsaker, ler på beställning, skrattar spontant, känner glädje och stolthet, köper en plansch, köper inte en bok om matlagning som meditation, får ont i fötterna, gäspar, förundras, svettas, fryser, ryser, myser.

Och så, vips, utan att han vet ordet av, har det blivit söndag eftermiddag.
Mannen som är författare och nyss har romandebuterat lämnar Svenska mässan, stannar utanför och andas friskluft och solsken.
Bokmässan är slut.
Och det är ett helt år till nästa gång.

PS.
En uppmärksam läsare har påpekat att det dröjt några dagar sedan förra avsnittet publicerades (“Alltså, rätta mig om jag har fel, men är inte själva tanken med en följetong att avsnitten publiceras med någon slags periodicitet?”) samt att föregående inlägg kanske var korthugget i överkant (“Det blir ju inte mycket till berättelse av några i all hast och största godtycklighet formulerade ord och fraser staplade ovanpå varandra.”) varpå jag gick i försvar (“Det är ingen följetOng, det är en följetÅng!” följt av “Det är fan ingen Harlequin det här, har du aldrig hört talas om konceptpoesi?”).
Jag ber om ursäkt för mitt beteende och hoppas att innevarande inlägg ska falla nämnda läsare mer i smaken.
Så här i efterhand tänker jag att den bloggiska korthuggenheten berodde på tidsbrist och att den periodiska avvikelsen berodde på postmässlig trötthet (mer om detta i följetongens avslutningsavsnitt). Detta är ingen ursäkt, verkligen inte, nej nej, bara en förklaring.

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.