Nästan ett trail-lopp

På en releasefest får en man som är författare en present av sina två löparkompisar. De tre är inte bara löparkompisar utan även vanliga kompisar, och visst, det går ju fint att bara umgås, sitta och dricka te och prata om viktiga saker, men de föredrar att göra saker tillsammans, fiska eller bowla eller springa långa sträckor och se vem som kommer först i mål. Det händer också att de går ut och dricker öl eller spelar minigolf eller…

Stopp!
Nu kan det hända att du, kära läsare, börjar tappa fokus, vandra med blicken över skärmen, snegla på facebook-fliken. Du kanske undrar om det finns någon röd tråd i den här texten, någon dramatik, någon mening, eller om du har lurats in i en essä om manlig vänskap.
Med all rätt.
Jag ber om ursäkt, tillbaka till berättelsen. Releasefest, tre löparkompisar, en present…

Presenten är en anmälan till ett trail-lopp, ett lopp där man inte springer på asfalt utan på små stigar i skogen, tar sig fram över stock och sten, skuttar mellan tuvor, halkar i lera, går ner sig till midjan i en fullregnad mosse, klättrar uppför…
Ja, ursäkta…
Loppet är ett trail-lopp.
Loppet är 21 km långt.
Mannen som är författare har sprungit massor av lopp men aldrig ett trail-lopp.
Han ler och skakar på huvudet.
Löparkompisarna har sprungit massor av trail-lopp.
De flinar och nickar med huvudena.

Ett par månader senare är de tre löparkompisarna förberedda, taggade, sugna på tävling. Mannen som är författare har till och med skaffat ett par terrängskor.
Det är lördag, det är dags för loppet.
Dagen börjar med att den ena löparkompisen har en motig morgon och blir försenad. De andra två är dock på plats i tid och rekvirerar ut nummerlappar och tidtagningschips. De väntar i start- och målområdet och den försenade anländer precis i tid till starten. Som visar sig äga rum en kilometer från målområdet. Om en minut.
De rusar iväg, hör startskottet eka, anländer till starten tre och en halv minut för sent, ger sig iväg på banan, följer de rödvita snitslarna.
Nu ska de jaga.
Tre och en halv minut är ingenting.
Snart kommer de att vara ikapp.
De springer på stigar, uppför, nerför, längs en sjö, genom en granskog. Solen skiner, luften är varm men bär höstens krispiga klarhet.
De springer vidare, inser att de inte sett några snitslar på en stund, vänder, springer tillbaka, tar in på en annan stig, får syn på snitslarna, springer vidare, jagar klungan.
De springer på i någon kilometer, en till, en till, en till. Inte en enda löpare i sikte.
De börjar tveka, undrar om de är på fel bana, men så kommer de till en vätskestation där funktionärerna kan upplysa dem om tre saker.
De befinner sig på banan.
De är på varv två.
De springer åt fel håll.
De tre löparkompisarna tackar för informationen (genom att kasta vattenmuggarna på marken och stampa på dem), fortsätter springa, möter ledaren i loppet, tar av sig nummerlapparna, möter fler löpare, tar av sig tidtagningschipsen, fortsätter tills de kommer till målet.
De har sprungit 10 av 21 kilometer.
På fel varv.
Åt fel håll.

Mannen som är författare känner sig lite snuvad på konfekten men i ärlighetens namn också ganska lättad över att han bara behövde genomföra halva loppet, vilket han dock låter bli att nämna för de två löparkompisarna som är arga som bin.
De ställer in den planerade lunchen, sätter sig i varsin bil och åker hem.
Tystnad råder tills nästa dag.
Då får mannen som är författare ett sms från en av löparkompisarna. Han har anmält dem alla tre till nästa års upplaga av loppet.
Då jävlar.

Share

2 tankar kring ”Nästan ett trail-lopp

  1. Jag dör av skratt… Fast jag borde inte, för jag har varit med om något liknande. Och det var inte roligt. Just då. Jag och min kompis skulle 10 år gamla springa Nils Holgersson-loppet. Det var bara några kilometer långt, men av någon oförklarlig anledning fattade vi inte att vi skulle starta samtidigt som alla andra. Så vi stod kvar bredvid startfållan och väntade på vår start. Efter sjutton minuter insåg vi att vi nog borde springa ändå. Våra föräldrar förstod inte någonting när de kom för att hämta oss. Varför var deras barn sist, hela 17 minuter efter alla andra? Men vi fick i alla fall varsin plakett och det var det viktigaste.

  2. Vi fick inga plaketter.
    Nu är vi ju förvisso vuxna människor, rationellt tänkande varelser och så vidare.
    Men ändå.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.