Lunchtid på ett av stadens torg, på en italiensk lunchrestaurang som så många andra.
Trästolar med skinnsits.
Salladsbuffé med isbergssallad och majs.
Eros Ramazotti ur högtalarna.
Jag sitter vid ett fönsterbord.
På min tallrik panerad spätta med senapsremoulade och kokt potatis.
Jag tuggar, sväljer, tittar ut.
Gatstenar med gräsränder emellan.
Fasader, balkonger, fönster, markiser.
Kyrka, bibliotek, frisersalong, närbutik, hemtextilaffär.
Tegel, tegel, tegel.
Cyklar, barnvagnar, en rosa vespa.
Träd som förbereder sig för avlövning.
På en bänk sitter en man med en barnvagn.
Intill dem en soptunna och en tom planteringslåda.
En äldre man sätter sig på bänken, lägger sin väska bredvid.
Han nickar mot mannen med barnvagnen, får inget svar.
Den äldre mannen bär utsvängda jeans, rödblårandiga strumpor i sandaler.
Hans jacka är ljusblå på väg mot brunt.
Hans feta hår är oklippt, lagt åt sidan.
Hans väska är en lila sportväska, Sport-Johan i gult på dess sida.
Mannen ser sig omkring, tar på sig ett par läsglasögon, plockar fram en svart pocketbok ur väskan.
Han tänder en cigarett och den yngre mannen reser sig och tar sin barnvagn därifrån.
Den äldre mannen ser sig omkring, sticker ner handen i den lila sportväskan och plockar fram en ölburk och en påse.
Ur påsen tar han upp ett glas.
Det är ett litet glas, ett dricksglas, ett helt vanligt dricksglas.
Men det är ett glas.
Han håller upp det, synar det, putsar av det med skjortärmen.
Och mitt hjärta brister.
Han ser sig omkring, öppnar ölburken, häller upp i glaset, tar en klunk och ställer ner det på bänken.
Han tänder en ny cigarett, öppnar boken, tar en klunk, läser.
Jag vänder bort blicken, placerar den på spättan, blundar, harklar mig.
Jag sätter gaffeln i en potatis, skär av en bit, för den mot munnen, stannar upp, lägger ner gaffeln.
Jag ser på mannen där ute på bänken.
Jag undrar vilken bok han läser.
Jag undrar var han bor, vad han varit med om.
Jag undrar vad han tänker, vad han känner.
Jag undrar om det finns någon i hans liv.
Han ser så ledsen ut, så uppgiven, så vidunderligt ensam.
Han ser ut att ha förlorat sitt hopp, sin värdighet.
Men ändå.
Glaset.
Han har ju glaset.
Jag reser mig, lämnar min halvätna tallrik, går till baren och betalar.
Jag lämnar restaurangen, kliver ut på gatstenarna.
Jag går över torget, förbi soptunnor och ogräs.
Jag ser på mannen och han höjer blicken från sin bok.
Jag ökar takten, tar längre steg.
Och så tar jag min cykel och beger mig till ett annat torg i en annan del av staden.

En man bestämmer sig för att ägna förmiddagen åt trädgårdsarbete.
Han klipper halva gräsmattan, brygger kaffe, sätter sig i en fällstol på altanen och börjar läsa i Jonas Hassen Khemiris Montecore.
Mannen fascineras, njuter, imponeras.
Hans lunchmåltid kvarlämnas i glömska.
Hans kvällsmål ajourneras.
Medan gräset lyckligt expanderar horisontellt under solens radiering.
Mannen är författare.

En man och hans sambo målar köksluckor i sin nya lägenhet.
Köksluckorna är olivgröna eller bladmossegröna eller lövgrodegröna.
Mannen doppar ett finger i färgen, luktar på den, smakar på den.
Han förflyttar sig, målar i köksdunkel, balkongsolsken, badrumsfluorescering.
Sambon målar tretton luckor.
Mannen målar en.
Köksluckorna är glasåtervinningscontainergröna.
Mannen är författare.

En man sitter på SJ snabbtåg 424, vagn 4, plats 6 (tyst avdelning).
Bredvid honom sitter en kvinna med glasögon och rävfärgat hår.
Mannen hälsar på kvinnan, slår upp sin bok, kastar sidoblickar.
Kvinnan tar emot ett telefonsamtal.
Mannen lyssnar, kastar ilskna sidoblickar som inte syns.
Kvinnan ondgör sig i telefon över sina barns återkommande förkylningar.
Mannen startar sin laptop, skriver en kortfattad skräckfabel om en rävfamilj.
Rävungarna lider av obotlig skabb.
Rävhonan blir tillfångatagen och tvångsmatad med smartphones.
Kvinnan avslutar telefonsamtalet och kliver av i Skövde.
Mannen sitter kvar med fingrarna på tangentbordet och blicken på skärmen.
Mannen är författare.