Kategoriarkiv: Skrivande

2020: ett skrivarår (del 2)

Refuseringar Kråkan: 1
Pågående skrivprojekt: 0

En man som är författare har varit ledig en tid.
Idag är hans första arbetsdag.
Han har skrivardag tillsammans med en vän som också är en skrivarvän.
Vännen som också är en skrivarvän skriver.
Mannen som är författare skriver inte.
Han har svårt att ta sig för någonting alls.
Han har glömt hur man arbetar.
Eller om det bara är ringrost.
Han stänger ett dokument utan att bli tillfrågad om huruvida han vill spara ändringar eller inte.
Han tittar ut genom fönstret, suckar.
Grått, inte blått.
Duggregnsdis.

Häromdagen fick mannen som är författare ett mejl från ett av de stora förlagen.
Tack för att vi fått ta del.
Och så vidare.
Dessvärre har vi beslutat.
Och så vidare.
Vi har tyvärr ingen möjlighet att ge utförligare kommentarer.
Och så vidare.
Lycka till.
Och så vidare.
Med vänliga hälsningar.
Och så vidare.

Kråkan har fått sin första refusering.
En standardrefusering.
Mannen som är författare vet hur det fungerar.
Han har fått refuseringar förr.
25 stycken närmare bestämt.
Men ändå.
Det gjorde lite ont.
Han blev lite ledsen.

Mannen som är författare för tillbaka blicken till skärmen.
Då så.
Då ska vi se.
Nya tider, nya möjligheter.
Mannen som är författare vill skriva en konceptuell diktsamling.
Och en roman om en man som får barn.
Och en skrivhandbok.
Och en spänningstrilogi med inslag av science fiction och magisk realism.
Detta vet han.
Sen vet han inte mer.
Han öppnar ett dokument, skriver en rad.
Var dag har nog av sin sorg.
Han ser sig omkring, associerar fritt, skriver en rad.
Granbarr av plast dör aldrig men lever aldrig heller.

Vännen som också är en skrivarvän säger att det kanske vore skönt med en promenad.
Mannen som är författare nickar.
Ja.
Det vore det.
Det ska de göra.
Han tänker att kanske.
Kanske ska hans tankar klarna.
Kanske ska hans skärpa återvända med initiativförmågan i släptåg.
Promenader och samtal brukar kunna ha den effekten.
Han stänger sin laptop och reser sig.
Tar på sig sin vattenavstötande skaljacka och går ut i gråvätan.

Share

2020: ett skrivarår (del 1)

Refuseringar Kråkan: 0
Pågående skrivprojekt: 0

Jaha.
Nytt år.
Nytt årtionde.
Nya tider.

Några dagar in i januari.
En man som är författare sitter vid sin laptop.
Han tar blicken från skärmen, släpper ut den genom fönstret.
Solsken och klar himmel.
Blått, inte grått.

Mannen som är författare har haft en tids skrivuppehåll.
Strax före jul skickade han sitt manus till ett antal förlag.
Loggbok från Kvarterskrogen Kråkan.
Sedan 2014 har han jobbat med detta manus.
Till och från.
Nu väntar han på besked från förlagen.
Kanske vill någon publicera texten.
Kanske inte.
Hans debutroman fick 25 refuseringar innan den blev antagen.
Förhoppningsvis blir det färre den här gången.
Det hoppas mannen som är författare.
Tror lite på det också.
Men man vet aldrig.
Den som lever får se.

Dags nu att påbörja ett nytt skrivprojekt.
I mannen som är författare finns ett antal idéer.
Ett antal texter som vill bli skrivna.
Han ska välja en, börja jobba med den.
Kanske väljer han två.
Men inte än.

Mannen som är författare öppnar ett dokument, skriver en rad.
Kommer tid, kommer råd.
Han tittar ut genom fönstret, associerar fritt.
Frostnupna skallrar äppelkadavren i de nakna grenarna.
Han raderar raden, ångrar sig, låter den stå.
Han stänger sin laptop och reser sig.
Klär sig varmt och går ut i vintersolen.

Share

En resa

Jag skriver för att jag älskar berättelser. Här kommer en. Från verkligheten.

Söndag 14 augusti 2016.
Jag står på en scen på en releasefest.
Vi går tillbaka några år.

Våren 2012. Smärtpunkt, vägskäl. Jag tar språnget, säger upp mig, jagar drömmen, irrar, försöker skriva klart min roman.
Hösten 2013. Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola. Jag hittar ett sammanhang. Jag skriver.
Sommaren 2014. Jag sätter punkt. Jag har skrivit en roman. Jag firar, skickar den till förlag.
Hösten 2014. Refusering 1. Den gör ont.
Vinter och vår. Refusering 2 och 3. De gör ont. Refusering 4, 9, 16, 22. Refusering 25.
Jag ger upp. Det gör ont.
Våren 2015. Två förlag släpper sina manusstopp. Jag skickar, varför inte.
Det ena förlaget hör av sig, är intresserade.
En vecka senare. Det andra förlaget hör av sig, är intresserade.
Hösten 2015. 25 refuseringar i ryggen, två förlag som vill ge ut min roman.
Jag väljer (!) förlag, skriver kontrakt.
Vår 2016. Jag stöter och blöter texten med förläggare och redaktör. Vi jobbar med omslag och baksidestext, anlitar en PR-byrå, tar författarfoton.
Vi, inte jag. Vi är ett helt gäng nu.

Söndag 14 augusti 2016.
Små grodorna publiceras.
Jag är stolt, glad.
Jag har tamejfan gjort det.

Förhoppningsvis publiceras min nästa roman 2020.
Eller 2021.
Det verkar ta några år för mig att bygga och inreda en roman.
Rimligt, för den är trots allt bara en sidointrig i en större och viktigare berättelse.

Förresten, jag skriver feelgood.

Share

Jag har rätt

En man som är författare är trött.
Han behöver vila, egentid, tystnad.
Han åker på skrivretreat.
Han skriver en dikt.

Jag har rätt

Hav och klippor, vågor och sand.
Fågelsång i luften, saltvindar mot huden.
Ett vandrarhem som kanske är från 1800-talet.
Vardagstressen skymd bakom fyllda fruktfat och stekta sparvar.
Tid till vila, eftertanke.

Jag tänker lyx, ynnest.
Jag tänker leda, frustration.
Jag har rätt.

Jag sover, jag läser, jag skriver litegrann.
Jag sitter tyst, smakar på osten, lyssnar på knäckekraset, vilar blicken på äggskalsskärvorna.

Jag sätter mig vid ett bord, sätter pennan till pappret och låter den stanna där, i rörelse.
Jag skriver om strykrosor som inte skyr elden.
Jag skriver om en artigt konverserande hibiskus i en ångbastu.
Jag skriver om fullständiga rättigheter.

Jag ser ut genom fönstret och min blick tillfångatas av grannhuset.
En fyrkantig koloss av härdade material.
Grått skiffer, frostat glas, valsad plåt.
En poolkupol av plast.
En mur som är estetiskt frånstötande på ett provocerande sätt.
Ur mina fördomars mörker tar en gestalt form.
Han har aprikosfärgad pikétröja och jungfruvit BMW.
Han heter Karl-Henrik.
Han säger: Jag har bygglov.
Jag säger: Du har rätt.

Jag läser om en muskelbyggare.
Hon kör 2 pass om dagen, 3 timmar per pass, lyfter tills kroppen brinner och sen fortsätter hon.
Hon oljar in sig, sväljer piller, trycker suppar, skjuter i låret.
Hon kör 1000 procent.
Hon ÄR 1000 procent.
Hon äter 5 portioner friterade räkor, kräks i en karpdamm.
Hon säger: Jag preppar för att må bra.
Hon säger: Samhället moraliserar, mobbar, marginaliserar.
Jag säger: Hon har rätt.

Jag mediterar inte.
Jag är mindless.
Jag ser kvällssolen glimma i badvikens yta, byter om till badshorts, stannar på land.
Jag säger: ta vara på tiden.
Jag säger: ta inte vara på tiden.
Jag har rätt.

Jag annekteras av impulser.
Jag tar upp telefonen, öppnar Google maps, skriver sökord.
Pizzeria.
Godisaffär.
Bar.
Jag säger: detta är inte okej.
Jag säger: det är som det är för det var som det var.
Jag säger: detta är okej.
Jag har rätt.

Jag säger: kroppen är alltid i nuet.
Jag säger: det är inte kroppen som bestämmer.
Jag säger: det är kroppen som bestämmer.
Jag har rätt.

Share

Skurupslogg (del 2 av 2)

Bland konverserande människor i den tysta avdelningen på SJ:s snabbtåg 496 på väg från Lund till Göteborg fäller en man som är skrivpedagog upp sin laptop, surfar in på sin blogg, tar en slurk kaffe, klickar på NYTT INLÄGG och skriver:

En man som är skrivpedagog sitter på tåg 496 mot Göteborg.
Mannen som är skrivpedagog är trött.
På ett bra sätt.
Han känner sig utmattad.
På ett meningsfullt sätt.
Mannen som är skrivpedagog har varit i Skurup, hållit en skrivarkurs på folkhögskolan.
En hel vecka har han tillbringat tillsammans med tolv andra skrivande människor.
Han har lett övningar, hållit genomgångar, underlättat textsamtal.
Han har fått förmånen att kliva in i andra författares skrivprojekt, rört sig med prövande steg i andras romanvärldar och poesilandskap.
Han har fikat och druckit vin och deltagit i fina samtal.
Han har lyssnat på roliga och allvarliga och innerliga uppläsningar.
Han har läst intressanta, välskrivna och levande texter.
Om nyckelpigor och boxbollar.
Om giraffer och ICA-kaschar.
Om Descartes och ölandstokar.
Om avsked och om födelsedagsfiranden i slottsmilö.
Om källarvärldar och båthus.
Om lappade köksstolar och kärlek på flykt.
Mannen som är skrivpedagog har träffat deltagare från andra kurser.
Akvarellister i vardande.
Scendebuterande stå-upp-komiker.
Serietecknare i sitt esse.
Han har betraktat vackra målningar, läst viktiga seriestrippar, imponerats av modiga, roliga människor.
Han har befunnit sig i en bubbla, en elastisk bubbla med glimrande innehåll, en bubbla som inte låter sig lämnas utan sorg.
Allt detta tänker han på där han sitter och låter blicken förvinna bort bland förbisusande, soltorkade fält.
Mannen som är skrivpedagog känner sig glad, tillfredsställd, inspirerad.
Han känner sig tacksam.

Mannen som är skrivpedagog klickar på PUBLICERA, fäller ihop sin laptop, reser sig upp och går till bistrovagnen för att köpa en kaffe.
När han banar sig väg genom gliddörrar och mellan säten och bord tänker han att han är lyckligt lottad, att han har ett fantastiskt jobb.
Han bestämmer sig för att köpa en delicatoboll till kaffet.

Share

Skurupslogg (del 1 av 2)

På en scen framför en samling människor i en matsal på en folkhögskola i Skurup fattar en man en mikrofon, presenterar sig och börjar läsa:

Det var en gång en ung man som ville bli författare.
Mannen som ville bli författare började arbeta i restaurangbranschen.
Ibland skrev han.
Oftast inte.
Han jobbade på, tog sig framåt och uppåt, blev chef, blev sin egen, drev krogar, tjänade pengar, jobbade på, jobbade på.
Åren gick som åren gör.
Mannen som ville bli författare tappade riktningen, vantrivdes, blev rotlös, vissnade.
Han beslutade sig för att kliva ut ur hjulet och satsa på skrivandet.
Det var ett svårt beslut.
Ett beslut som tog många år att fatta.
Mannen som ville bli författare började på skrivarlinjen på Skurups folkhögskola.
Han kulturkrockade, blev frustrerad, kom ner i varv, fann sig tillrätta.
Han trivdes i folkhögskolemiljön, fann den öppen och tillåtande, prestationsångestdämpande.
Mannen som ville bli författare satte rötter, växte, förgrenades, frodades, knoppades, blommade, utvecklade frukt.
Han avslutade en roman som han påbörjat 5 år tidigare.
Han skickade den till ett antal förlag.
Han fick en refusering.
En till.
Han fick 3, 6, 9 refuseringar.
Ett år gick.
Han skickade till fler förlag, fick fler refuseringar.
12, 18, 25.
Han skickade till fler förlag, fick ett ja, skrev kontrakt, gav ut sin roman.
Han återvände till Skurup, gick en skrivpedagogutbildning, började hålla skrivarkurser, jobbade som lektör.

 Åren går som åren gör.
En man som är författare återvänder till Skurup.
Han ska hålla i en sommarkurs.
På tåget tänker han på cirklar som sluts.
På ödet och karma.
På hur fan han ska hinna se VM-finalen.
Kursen drar igång.
Det är full fart, långa dagar.
Det går bra.
Det är kul.
På torsdagskvällen efter middagen ska mannen som är författare hålla en presentation av sin verksamhet.
Före honom på scen presenterar sig en man som håller en kurs i stand up comedy.
Han får applåder.
Mannen som är författare hade tänkt inleda med något roligt, ångrar sig, kliver upp på scenen, berättar att han håller en kurs som heter Skrivprojekt med textrespons.
Han presenterar kursdeltagarna, visar var de sitter, säger att de är oerhört flitiga och duktiga.
Och smarta.
Och snygga.
Och att de skriver intressanta texter.
På 3 minuter.
Han säger att han och kursdeltagarna ska presentera kursen närmare imorgon kväll.
Mannen som är författare berättar att han tänker läsa upp ett stycke ur sin roman.
Den heter Små grodorna och är-
Han inser att han har glömt boken i Skrivarhuset, bestämmer sig för att läsa en text som han skrev när han gick skrivarlinjen.
Han berättar att det är en collagedikt, en text som han tillverkade genom att sno en annan text och klippa och klistra.
Han tar upp sin telefon, letar fram dikten, läser.

 

Stockholm – The Capital of Scandinavia

H.M. Konungens officiella huvudstad
är byggd på fjorton öar.
Och räcker inte 14 öar
så erbjuder Stockholm ett av Europas största slott,
prunkande trädgårdar, barock, renässans
och orörda inredningar från Karl XIII och Karl XIV Johans tid.

Femstjärniga hotell
har gett Gamla Stan en unik karaktär.
Budgethotell finns för dem som letar efter ett enklare alternativ:
Vad sägs om att tillbringa första kvällen i Stockholm i
ett parkeringsgarage 130 meter över havet?
Ett bekvämt och personligt boende med riktigt låga priser
och sky bar med spektakulär utsikt över hela Stockholm med omnejd.
En molnfri dag är sikten hela 6 mil.
Hyr för en natt, en vecka eller en hel semester,
men notera att du inte kan förboka din plats.

Vill du slippa parkering?
Ett utmärkt sätt att upptäcka Stockholm är att åka
buss nummer 69
eller spårvagn 7 med sin 750-åriga historia.
1250 kronor kontant
ger dig fria resor i alla zoner.

Om du gillar vintage- och second hand-shopping
har du kommit till rätt stad.
Många kända runstenar
från Stockholms innerstad kostar 10, 15 eller 20 kronor.
Ett både billigt och miljövänligt alternativ.

Den makalösa skärgården nås till fots.
Men:
Du blir svår att hitta om dina nära behöver få kontakt med dig.

Sturecompagniet är gjort i is
och temperaturen är konstant minus fem grader.
På Stureplan kan du möta rådjur och hare,
rent av räv och älg.
Tänk på att fråga om
världens första nationalstadspark är handikappanpassad.

Med Millenniumkartan i handen
kan du vandra genom Stieg Larssons Stockholm.
ABBA-kartan tar dig till Björn och Agnethas kök.
Nationalmuseum stänger för en prinsessutställning.
Stockholm är häpnadsväckande.

Stockholm – The Capital of Scandinavia.

 

Mannen som är författare tystnar, funderar på hur han ska fortsätta.
Han har blivit ombedd att presentera sin verksamhet och hittills har han ju bara pratat om sig själv och sitt eget skrivande.
Är författande ens att betrakta som verksamhet?
Herregud, de sa ju att han skulle presentera sin verksamhet!
Men han är ju inte bara författare.
Han är lektör också, och skrivpedagog.
Han bestämmer sig för att presentera sin verksamhet som skrivpedagog.
Han säger några väl valda ord om sin syn på skrivande.
Att alla kan skriva, att det inte är en talang utan ett hantverk som man lär sig att bemästra genom övning.
Han tystnar, inser att han gått emot själva grunden för sin pedagogik.
Olika uttryck susar genom hans medvetande.
Show dont tell, learning by doing, aktivt lärande, processinriktad pedagogik.
Han lyfter blicken, får syn på sina kursdeltagare.
Han går fram till deras bord, ger dem ett papper och en penna.
Han ber dem om ett ord, ett enda ord.
Kan någon av dem skriva ett ord på pappret?
Han ber dem om ett ord till.
Kan de tänka sig att skicka runt pappret och skriva ett ord var, så att de bildar en mening.
Han frågar om någon av dem kan tänka sig att läsa upp meningen.
Elin plockar upp pappret och läser.

SKRIV INTE GULT OFTA GALENSKAP MEN LÄS GÄRNA MIN NYA ROMAN.

Applåder utbryter.
Mannen som är författare tackar så mycket för det, tackar för sig, ångrar sig, kommer på att han glömt göra reklam.
Han berättar att hans bok heter Små grodorna och finns som pocket och ljudbok och i alla tänkbara format.
Billig är den också, eftersom den har ett par år på nacken och finns i rätt så många exemplar i förlagets lager.
Han berättar att han har en hemsida som heter johancarle.se.
Carle med C.
Johancarle i ett ord.
.se
Där kan man gå in ifall man vill gå en skrivarkurs eller behöver en lektör eller bara har tröttnat på Facebook och Aftonbladet.
Mannen som är författare tackar för sig och får applåder.

 

Mannen som är författare sätter mikrofonen i stativet, kliver av scenen, går till baren och köper en San Miguel.

Share

Cirklar

2013 började jag på Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola.
Jag hade bytt riktning i livet, lämnat gammalt, börjat nytt.
Jag hade rundat ett hörn, och framför mig bredde den skånska slätten ut sig.
Mil efter mil av åkrar, sockerbetor i drivor.
Dag efter dag för skrivande, ett sammanhang.

En början.

Det blev tre år på Skurups folkhögskola – jag gick både Skrivarlinjen och Skrivpedagogutbildningen.
År då jag träffade kloka, inspirerande människor och lärde mig massor.
Det allra roligaste och mest värdefulla för mig var att jobba med textrespons.
Att öppna mitt skrivande, låta andra läsa.
Att läsa andras texter, lika ofärdigt underbara som mina.
Att ge och ta emot läsningar, tolkningar, råd, ris och massor av ros.
I textsamtalen hände något.
Med mina texter och med mig som författare.

Till sommaren ska jag återvända till Skurup.
Den här gången för att leda en kurs.
I skrivande och textrespons.
En cirkel som sluts.
Nej, förresten, sluts gör den inte, för mycket återstår förhoppningsvis.
En annan bild, bättre. En spiral som rundar sin mittpunkt i vidare och vidare cirklar och där nu ett varv tangerar tidigare varv.
En beröringspunkt kanske.
Hur som helst är jag glad och tacksam för att få hålla i en kurs på en plats där jag själv har lärt mig så mycket.

En fortsättning.

Kursen heter Skrivprojekt med textsamtal och går av stapeln 16-20 juli.
Mer info finns på Skurups folkhögskolas webplats.

Share

En resa

En man som har en dröm om att bli författare skriver sporadiskt, påbörjar en roman, avslutar ett par noveller.
Han tvekar några år, inser att det är dags, tvekar lite till, vågar steget och säger upp sig från sitt jobb.
Han läser böcker om skrivande, går ett par skrivarkurser, reser, skriver, skriver inte, trevar, provar, letar, söker fotfäste.

En man som vill bli författare blir antagen till Skrivarlinjen på en folkhögskola.
Han flyttar till Skåne, lär sig om skrivande, läser klasskamraters texter och får sina egna lästa tillbaka, har textsamtal, pratar om skrivande, får ett sammanhang, utvecklas.
Han skriver noveller och dikter, fortsätter på sin roman.
Efter ett år flyttar han hem igen, fortsätter två år till på distans.

En man som har bestämt sig för att bli författare skriver klart sin roman, redigerar den, redigerar den igen och igen och skickar den till förlag.
Till många förlag och sen till ännu fler.
Han får en refusering och en till och många många till.
Efter ett år hittar han sitt förlag och ger ut sin roman.
Han är med på bokmässan, blir intervjuad, pratar om sin bok.
Han håller skrivarkurser och jobbar som lektör, bloggar och skriver en roman till.
Det tog några år, men nu börjar han hitta fotfäste.

En man som är författare kör bil från Malmö till Simrishamn och bestämmer sig för att ta en paus.
Han svänger av vid Svaneholms slott, kör in mot samhället.
SKURUP.
Han fortsätter genom samhället, korsar järnvägsspåret, följer Kyrkogatan fram, stannar vid folkhögskolan.
Han går ur bilen, går en sväng, ser sig omkring.
Expeditionen, biblioteket, Sheratons elevhem, Skrivarhuset.
Mannen som är författare stannar, blundar, letar inuti.
Tacksamhet.
Mannen som är författare ler, sätter sig i bilen och fortsätter sin resa.

 

Share

Texten är bryggan

Svart på vitt.
Tecken sammansatta till ord, sammansatta till fraser, meningar, stycken, kapitel.
Det är allt.
Tills jag läser texten.
I mötet får den liv.
I brytningspunkten uppstår mening.
I mig som läsare vecklar berättelsen ut sig.

Bilder får liv och form, blir miljöer.
Egenheter blir egenskaper, blir karaktärer.
Handlingar blir skeenden, blir scener.
I mig som författare finns idéer, fröer, viljor.
Som blir till berättelse.
Genom texten.

Texten är bryggan.
Mellan författarens berättelse och läsarens.
Mellan min berättelse och din.
Kanske är de mycket lika varandra.
Kanske inte.
Det beror mina ritningar, mitt hantverk och min arbetsglädje.
Det beror på bryggans trä, pålar, bultar.
Det beror på om du lägger till med segelbåt eller eka.
Om du tvingas iland.
Eller kommer simmandes, räddas med livboj.

Texten är bryggan.
Mellan min berättelse och din.
Mellan din berättelse och min.

Författare bygger egna bryggor.
Skrivpedagoger får andra att börja bygga, ger dem verktyg.
Lektörer testar bryggors bärighet, bistår i omkonstruktion och renovering.
Läsare tar ett steg i taget.
Med bara fötter mot flisigt trä.
Tills bryggan tar slut.

Allt detta får jag göra.
För det är jag mycket tacksam.

Share

För tillfället delar vi på solen

Fredag eftermiddag och jag cyklar genom Slottsskogen, över Annedalspuckeln och stannar vid en tegelbyggnad i närheten av Vasakyrkan.
I ett rum från förrförra seklet står ett stort bord.
Tulpaner, block, pennor, namnskyltar.
Runt bordet kanske 10-12 människor. Eller 16. Jag räknar inte. Jag behöver inte räkna.
Jag är på skrivarkurs. Som deltagare.
Vi drar bildkort och ordlappar, skriver tremeningsdikter.

För tillfället delar vi på solen.
På vinst och förlust tar jag av mig tröjan och somnar.
Klar blir man aldrig med en sådan tunnel.

Vi pratar dramaturgi, fikar, lär känna enneagrammet, ett verktyg för att skapa karaktärer.
Vi skapar varsin karaktär, presenterar dem för varandra.

Samuel är 28 år.
Han har långt brunt hår, skägg, pipig röst och dåligt bordsskick.
Han är singel, har många vänner, jobbar på ICA och gillar att surfa.
Han är vältränad, experimenterar med droger och lever för att fånga dagen.
På vintern håller han på med issegling.
Han är rädd för blod och kan bli våldsam ibland.

Vi gestaltar våra karaktärer i text, tar ut svängarna, får respons.

Samuel sitter i sin stuga i skärgården i en utfälld bäddsoffa och äter kall tofu ur en gul temugg. Han är klädd i rosa långkalsonger, bruna raggsockar och pälsmössa med öronlappar. På stugväggen hänger en blyertsteckning, ett garnnystan (!) och displayen till en väderstation. På fönsterbrädan ligger två hantlar och en IKEA-katalog med brännmärken. Samuel gör en kullerbytta ner från bäddsoffan, reser sig, går fram till väderdisplayen, nickar. I stugan hörs tickandet från en klocka och vinden som viner i skorstenen. Rummet ruvar på dofter av trä, mögel och hyacint. Samuel sträcker upp armarna, rullar huvudet mellan axlarna och tar ett språng fram till fönstret. Där utanför vajande träd och en sjö. Spegelblank is. Inga människor. Samuel ler med läppar och ögon, tar på sig en goretex-overall och en hjälm, slänger ett grönt rep över axeln och går ut genom dörren.

Fredag kväll och mörkt och jag rullar ner för Aschebergsgatan, tar vänster in på Vasagatan.
Jag stannar på 7:ans, sätter mig vid fönstret, tuggar på en hundrafemtiogrammare med ost och bacon.
Jag smälter intryck, landar, blundar, visualiserar rummet från förrförra seklet, suger en extra stund på den kreativa energin.
Jag tänker på Samuel. Han ska vara med i en roman som jag snart ska börja skriva.
Samuel tycker också om hamburgare, men inte bacon.
Ost?
Jag vet inte ännu. Jag har precis börjat lära känna honom.

Share