Cirklar

2013 började jag på Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola.
Jag hade bytt riktning i livet, lämnat gammalt, börjat nytt.
Jag hade rundat ett hörn, och framför mig bredde den skånska slätten ut sig.
Mil efter mil av åkrar, sockerbetor i drivor.
Dag efter dag för skrivande, ett sammanhang.

En början.

Det blev tre år på Skurups folkhögskola – jag gick både Skrivarlinjen och Skrivpedagogutbildningen.
År då jag träffade kloka, inspirerande människor och lärde mig massor.
Det allra roligaste och mest värdefulla för mig var att jobba med textrespons.
Att öppna mitt skrivande, låta andra läsa.
Att läsa andras texter, lika ofärdigt underbara som mina.
Att ge och ta emot läsningar, tolkningar, råd, ris och massor av ros.
I textsamtalen hände något.
Med mina texter och med mig som författare.

Till sommaren ska jag återvända till Skurup.
Den här gången för att leda en kurs.
I skrivande och textrespons.
En cirkel som sluts.
Nej, förresten, sluts gör den inte, för mycket återstår förhoppningsvis.
En annan bild, bättre. En spiral som rundar sin mittpunkt i vidare och vidare cirklar och där nu ett varv tangerar tidigare varv.
En beröringspunkt kanske.
Hur som helst är jag glad och tacksam för att få hålla i en kurs på en plats där jag själv har lärt mig så mycket.

En fortsättning.

Kursen heter Skrivprojekt med textsamtal och går av stapeln 16-20 juli.
Mer info finns på Skurups folkhögskolas webplats.

Share

Ett kvartal

En man som är författare sitter i en läsesal på Kurs- och tidningsbiblioteket.
Han skruvar locket av sin termos, häller upp, tar en slurk, gnuggar sig i ögonen.
Han fick inte så mycket sömn under natten.
Mannen som är författare har inte haft tid att arbeta på ett kvartal.
Viktigare saker har hänt.
Nu arbetar han igen.
Han håller skrivarkurser och planerar för framtida.
Han skriver.
Han bloggar till och med en aning.
Han tar upp omarbetningen av ett manus som fått vila ett halvår och han blir glad.
Energin är tillbaka och han tror på det igen.
Ibland är det bra med en paus.
Oftast.
Mannen som är författare dricker ur kaffemuggen och fyller på med varmt.
Om en timme och fyrtio minuter ska han stänga av datorn och packa ryggsäcken.
Han ska lämna biblioteket och vandra hemåt genom ett nysnöat Göteborg.
Genom Haga ska han vandra och genom Linnéstan.
Över Stigberget ska han skynda.
I Majorna ska han ta ut stegen.
Han ska se sitt landshövdingehus med ljusstake i fönstret.
Han ska le och bli varm i vinterkvällen och ta trapporna i ett språng.
För därhemma väntar en alldeles ny liten person som han inte har träffat på hela dagen.

Share

Allt detta och lite till

Facebook påminner mig ibland. Om vänskapsband och gamla minnen.
Facebook bryr sig om mig.
Jo, de säger så. Precis så: ”Johan, vi bryr oss om dig!”
Det är fint.
Oftast är de vänliga, mjuka och blida i tonen, kärleksfulla.
Okej, kanske inte kärleksfulla. Men ändå.
Ibland, kanske när situationen så kräver, kan Facebook ställa krav, sätta ner foten, uppmana mig att agera, dra mitt strå till stacken. Idag meddelade de att alla de som gillar mig inte har hört något från mig på nästan tre månader.
Tre månader!
Det är under all kritik, oacceptabelt, upprörande, anstötligt.
Okej, kanske inte anstötligt. Men ändå.
Klart att jag ska skriva ett blogginlägg.
Självklart!
Tack, Facebook!

Jag tar händerna från tangentbordet, lutar hakan i dem, tar ett andetag, ser mig omkring, funderar.
Vad ska jag skriva om?
Jag har inte bloggat på nästan tre månader, så något borde jag rimligen kunna komma på.

Jag skulle kunna skriva om sommaren som varit.
Om soluppgångar och solnedgångar, sena frukostar och tidiga middagar.
Om att bada i havet och att låta bli.
Bara fötter skulle jag kunna skriva om.
Lila syrener och färska munsbitspotatisar.
Nätter då det aldrig vill bli mörkt.

Jag skulle kunna skriva om slipade klipphällar.
Om årets glassnyheter och självplockade jordgubbar.
Om en iskall öl i kvällssolen på en brygga.
Vildhallon skulle jag kunna skriva om.
Harsyra och förgätmigej.
Solpilar från ett nygrönt lövtak.

Jag skulle kunna skriva om soltimmar.
Om växlande molnighet med lokala skurar.
Om gräset på andra sidan.
Kontaktsökande getingar skulle jag kunna skriva om.
Sandiga knäveck och blöta tältdukar.
Myggfläckar på en vit vägg.

Jag skulle kunna skriva om vägar och båtar.
Om Solö brygga och Yngsjö havsbad.
Om kvällsdopp i en Halländsk insjö.
Åland skulle jag kunna skriva om.
Mariebad och Eckerö kanotuthyrning.
Grillkvällar i en röd stuga.

Jag skulle kunna skriva om att sitta många vid ett bord.
Om grillande föräldrar och en bror på långväga besök.
Om att få stryk i Skitgubbe av en brorson.
Kön till Helix skulle jag kunna skriva om.
En helg i ett hus fullt av vänner.
Sex stora och en liten.

Jag skulle kunna skriva om sådant som tar slut.
Om nostalgi och nystart.
Om den soliga friskheten en niogradig morgon.
Skaviga långbyxor skulle jag kunna skriva om.
Kvällslampor och en stängd balkongdörr.
Löv på en cykelbana.

Allt detta skulle jag kunna skriva om.
Allt detta och lite till.

Share

Vakteläggsomelett med goliatmusseron

Sen från kontoret prioriterar jag bort middagslagandet och bestämmer mig på att ta en bit mat på vägen hem. Jag cyklar över Järntorget, längs Första långgatan, spanar åt höger och vänster, fortsätter uppför Masthuggsbacken, svänger ner mot Allmänna vägen.
Oceanen!
Klart att jag ska äta på Oceanen.

En stund senare sitter jag i en röd sjuttiotalsstol vid ett brunt sjuttiotalsbord. Runtomkring mig fler bord och stolar, enstaka gäster, krukväxter hängande från taket, en bardisk, ett antal ölkranar, en bartender med keps och långt skägg. Från högtalarna lättlyssnad jazz på drygt hörbar volym.
I händerna har jag kniv och gaffel och framför mig på bordet står en bricka och på brickan står ett papperstråg och i papperstråget ligger ett korvbröd och en korv och potatismos.
Nej!
Det är inte en Halv special.
För på Oceanen serveras argentinsk chorizo och cheddargratinerad ramslökskorv och vegetarisk seitankorv med hemlagat potatismos och tillbehör som picklade rödbetor, karamelliserad lök, koriander, myntasås och Sriracha-majjo.
Och vad dricker jag till detta?
Nej!
Jag dricker inte Pucko.
Jag dricker en öl som heter Bumble Bee och smakar som en IPA men är en välhumlad lager.
Frågor på det?

Maten smakar mig och ölen släcker min törst och musiken är snäll och sorlet av röster är mjukt och jag sitter där i min sjuttiotalsstol och känner mig alldeles tillfreds. Jag tar ett bett av min korv med bröd och mos som inte är en halv special och en klunk av min välhumlade lager som inte är en IPA. Jag tuggar, nickar, hummar, ler och gör tummen upp mot den skäggige, kepsbärande bartendern.
Och jag tänker att det är smart, riktigt smart. Att förvandla något alldeles enkelt till något snudd på sofistikerat. Att göra det vardagliga festligt, att klä torftigheten i galakläder.
Det är helt briljant, som att göra guld av järn, det är fan alkemi!
Det går att spinna vidare på, det är omöjligt att inte spinna vidare på, hallå, bartender, ge mig papper och penna, fort, och en välhumlad lager till är du snäll, tack så mycket.
Jag googlar, hjärnstormar, antecknar, bygger ut, fabulerar.

Okej, mycket är redan gjort.
Det finns renskavskebab och fjällrödingssushi, älgköttbullar och fish and chips på sjötunga och rotselleri. Vartannat mediokert Majornagatukök erbjuder deluxe-garnerade högrevsburgare inkilade i grahamsbriocher, och när Linnéhipsterns mage börjar kurra efter ett par torrhumlade passionsfruktsdipor bryggda i en källarlokal i Kungsten behöver hen inte ta många steg för att få tag på en ekologisk surdegspizza toppad med svarta plommontomater, närodlade endiver och grottlagrad getost.
Men det är bara början.
För som alla vet är Göteborg en stor småstad medan Stockholm är en liten storstad.
På Hötorget lär finnas en matvagn som säljer blandad rulle på hjortinnanlår och pärlhöna i spontansviktat kassavatunnbröd, och det ryktas om en liten sylta på Söder som serverar duvblodpudding med jordärtskockskroketter, rivna gulrötter och rårörda slånbär.
Vad krögarentreprenörerna i New York skulle kunna hitta på om de la manken till vågar man ju inte ens försöka föreställa sig.

Jag tuggar korv och dricker IPA, nej lager, antecknar och utstöter förtjusta läten.
För listan kan ju göras hur lång som helst.
Man skulle kunna tänka sig vittryffellangos, krokodilfalukrov, pytt i panna på kobebiff, jansson på premiärskördad vårfärskpotatis. Svampomelett på vaktelägg och goliatmusseron (en sanslöst dyr svamp från Japan) skulle nog smaka mumma. Eller varför inte blåsfiskbullar i saffransås. Kan man nog ta några hundra för i Götgatsbacken en fredag vid lunchtid. Varsågod, får det lov att vara en lunchmacka med skivat strutsägg och belugakaviar också så är morgondagens lunchlåda kirrad, jajamen, tack så mycket, hoppas det ska smaka.
Valrhonatoppade mandelmjölsdonuts! Fy fan, det skulle en i lönndom NYPD-aspirerande Manhattan-hipster med ärvda pengar lätt pröjsa obegränsade dollars för på en trottoarservering i Greenwich Village en solig afton i maj.

Sen kan man ju tänka sig att vända på det också, man bör tänka på att vända på det, man måste, hallå, bartender, ge mig en korv till och lite surkål och ett större papper och en IPA, en riktig den här gången är du snäll, tack så mycket.
För det är ju också sjukt briljant, att ta lyxiga, exotiska rätter och förenkla dem, degradera dem, påtvinga dem vardaglig torftighet.
Jag tänker fiskmåsleverpate på en skiva Wasa husman, foie gras med en rå touch av Göteborgs hamn. Det skulle nog funka på Andra långgatan. Eller en sån där silverplatå med flera våningar bräddfyllda av krossad is full av nyvakna sumpsnäckor, citronklyftor, pepparrotsvinägrett och finhackad schalottenlök. Skulle säkert sälja som smör på en gastropub i nåt gathörn ett par kvarter söder om Folkkungatan. Och fan vet om det inte skulle gå att kränga på folk blåmanetsashimi om de fick skölja ner det med hjortronsake i ett övergivet slakthus i Williamsburg.

Jag tuggar i mig den sista korvbiten, dricker ur min IPA, viker ihop mina anteckningar, betalar notan, går ut på gatan, tar ett djupt andetag, försöker bromsa min skenande hjärna och börjar gå hemåt.
Vad får man pröjsa för en matvagn, vad krävs det för tillstånd, hur mycket kan man ta betalt för en kobepytt, vad är kilopriset på krokodil nuförtiden, vad är egentligen skillnaden mellan välhumlad lager och låghumlad IPA, varför är det mörkt ute, hur mycket är klockan?

Share

Pocket

Jag vill bara passa på att i all anspråkslöshet informera* om att min debutroman Små grodorna nu har publicerats även i pocketformat. Om någon till äventyrs skulle vilja inhandla** ett exemplar så kan man göra det på Adlibris*** eller Bokus***. Eller i en bokhandel nära dig****.

* Reklam
** Köp den, köp den, köp den!
*** Eller på någon annan nätbokhandel.
**** Förutsatt att du bor nära en bokhandel, förstås. Annars får du kanske åka en bit. Eller beställa den på nätet.

 

Omslag: Emma Graves

”En feelgoodroman med inslag av skröna …
Det är en språkligt mycket elegant debut.”
BIBLIOTEKSTJÄNST

”Johan Carle är en god berättare. Han lyckas hålla spänningen uppe och hitta på oväntade vändningar. Han fångar det typiskt svenska, det där lite vemodiga som blandas med en krampaktigt glättig små-grodornadans.”
SKÅNSKA DAGBLADET

”Små grodorna är glad och lättflytande läsning, precis så som bra feelgood ska vara.”
LITTERATURMAGAZINET

 

Läs mer om Små grodorna här.

Share

Veckans gästbloggare: Sofie Berthet

En resa där allt kan hända
av Sofie Berhet

Forslas fram
Vinden viner
Motorerna morrar

Jag försöker bli liten
Skulle gärna vara utmärglad och axelsmal
För här sitter vi INTRÄNGDA
Delar andetag och värme med främlingar

Mannen till vänster fattar inte
nej, FATTAR INTE att armstödet är en AVGRÄNSNING
Ett hit men inte längre
Ett mitt och ditt
Ingen sammanblandning
Ingen strålande kroppsvärme
Nej, han delar så gärna mitt utrymme,
han till och med kräver det

Kvinnan till höger är hungrig
HUNGRIG!
Sallad, fruktsallad, vatten, cola, kaffe, kaka, godis
Hon ÄTER sig från Barcelona till Köpenhamn
Mumsar, tuggar, suckar njutningsfullt
Balsamvinägern får mina ögon att tåras
Frukten gör mig sugen
Av tonfisken blir jag illamående
Och kaffet landar nästan på mig i tillfällig turbulens

Schluck säger toaletten
alldeles bakom min rygg
Om och om igen
Schluck, schluck, SCHLUCK

Barnet skriker på danska
Ord som inte fastnar
Den ljusa rösten SKÄR
genom motorernas dån

Vill jag inte ha lite FIKA?
Eller handla till flygpriser?
En god macka med skinka
och givetvis finns det vegetariskt alternativ

Nej. NE-EJ!
Jag vill återta mitt territorium, mitt jag
Veckla ut mina intryckta skulderblad
Men platsen finns inte
Eller?
Jo, för inom mig finns meningarna och orden

Bök
Upp med datorn
Swish
Skärmen uppfälld
Inloggning
Och sedan
Armbågar: höger vänster UT
Kilar in dem i hullet på mannen
Bakom kvinnans överarm
Sedan SKRIVER jag
Möjligen trycker jag lite mer på tangenterna
Kanske tar jag i och känner rörelsen från fingrarna fortplantas
genom armarna och in i mannen och kvinnan
Varje bokstav blir ett utropstecken

Nej, jag kan inte bli mindre
Istället blir jag större
Kroppen tar mer plats
Jag bökar och föser bort de andra från de övertrasserade armstöden
Och själen flyger
Svävar snabbare än planet
Högt och lågt och LÅNGTIFRÅN
Jag tar med mig själv på en annan resa
En resa där jag får ta plats
En resa där vinden rufsar mitt hår

En RESA där allt kan hända

Läs fler av Sofies texter på hennes BLOGG.

 

Sofie Berthet bor med sin familj i Åkarp i Skåne.
Hon har gett ut ungdomsromanen Dimensioner, och i augusti publiceras Utan ord, en lättläst bok för barn. Hon skriver fantasy och science fiction, noveller och poesi, för både barn och vuxna. Och så håller hon skrivarkurser och agerar skrivcoach.
Ibland yogar hon med sin skrivarhund Malia.

Jag och Sofie lärde känna varandra på en fantastikkurs på Skurups folkhögskola sommaren 2012, där vi ägnade en vecka åt att utveckla dubbelfjällade varelser, tresoliga världar och rymdbläckfiskar. Vi gick sedan både Skurups skrivarlinje och skrivpedagoglinje tillsammans. Idag har vi ett tätt samarbete som skrivarpartners där vi närläser varandras texter och stöttar varandra i våra skrivarliv. Det är guld värt.

Share

Tennisspelaren

2013-2014 gick jag första året på Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola nere i Skåne. Under några månader bodde jag då i Malmö, en stad som jag tycker mycket om och ofta längtar tillbaka till.

Jag springer mycket, och när jag flyttar till en ny plats brukar jag efter några löprundor hitta en rutt som jag återkommer till, en slags husrunda.

I Malmö bodde jag i ett område i utkanten av stan som hette Nydala. Jag sprang några gånger i veckan, och på min husrunda passerade jag bland annat en tennisplan. Det var en gammal tennisplan. Sprucken gummiasfalt i bleknat rött, slokande nät, buckliga stängsel. Inte en enda gång såg jag någon spela tennis på den.

Vecka efter vecka, löptur efter löptur, passerade jag den tomma tennisplanen.
Det var något med den.
Den hade en dragningskraft.
En sträng slogs an, ett frö såddes.
Jag är en skrivande människa, så jag skrev om min tennisplan.
Så småningom blev denna text novellen Tennisspelaren.

Tennisspelaren finns publicerad i antologin Novelletter till vänskapen (Solvändan förlag, november 2018) och i tidningen Allas (nr 26, 22 juni 2016).

Share

En resa

En man som har en dröm om att bli författare skriver sporadiskt, påbörjar en roman, avslutar ett par noveller.
Han tvekar några år, inser att det är dags, tvekar lite till, vågar steget och säger upp sig från sitt jobb.
Han läser böcker om skrivande, går ett par skrivarkurser, reser, skriver, skriver inte, trevar, provar, letar, söker fotfäste.

En man som vill bli författare blir antagen till Skrivarlinjen på en folkhögskola.
Han flyttar till Skåne, lär sig om skrivande, läser klasskamraters texter och får sina egna lästa tillbaka, har textsamtal, pratar om skrivande, får ett sammanhang, utvecklas.
Han skriver noveller och dikter, fortsätter på sin roman.
Efter ett år flyttar han hem igen, fortsätter två år till på distans.

En man som har bestämt sig för att bli författare skriver klart sin roman, redigerar den, redigerar den igen och igen och skickar den till förlag.
Till många förlag och sen till ännu fler.
Han får en refusering och en till och många många till.
Efter ett år hittar han sitt förlag och ger ut sin roman.
Han är med på bokmässan, blir intervjuad, pratar om sin bok.
Han håller skrivarkurser och jobbar som lektör, bloggar och skriver en roman till.
Det tog några år, men nu börjar han hitta fotfäste.

En man som är författare kör bil från Malmö till Simrishamn och bestämmer sig för att ta en paus.
Han svänger av vid Svaneholms slott, kör in mot samhället.
SKURUP.
Han fortsätter genom samhället, korsar järnvägsspåret, följer Kyrkogatan fram, stannar vid folkhögskolan.
Han går ur bilen, går en sväng, ser sig omkring.
Expeditionen, biblioteket, Sheratons elevhem, Skrivarhuset.
Mannen som är författare stannar, blundar, letar inuti.
Tacksamhet.
Mannen som är författare ler, sätter sig i bilen och fortsätter sin resa.

 

Share