Kategoriarkiv: Betraktelser av verkligheten, mm

SEO

En man som är författare är också lektör och skrivpedagog.
Han bedriver sin verksamhet i enskild firma.
Mannen som driver enskild firma har gjort en hemsida i WordPress.
Där finns en blogg, intressanta och roliga texter, matnyttig information, fina bilder.
Där finns erbjudanden om skrivarkurser och lektörsläsningar åt alla som har lust till och behov därav (och, i flertalet fall, pengar att betala med).

Gott så, tänker mannen som har en hemsida.
Tills det sent en kväll dyker upp ett mejl i hans inkorg.
Vill du att din websida ska bli upptäckt, undrar hans webhotell.
Vadå, vad menar de, klart som fan att han vill att hans hemsida ska bli upptäckt!
Och innerst inne är han ju medveten om denna internetdjungelns lag, att det inte spelar någon roll hur fin hemsidan är om folk inte lyckas röja sig väg dit genom den täta cybervegetationen.
Han öppnar mejlet.
Och får till att börja med lära sig att det heter websida, inte hemsida.
Eventuellt, det är lite oklart, men websida låter modernare, mer internetinternationellt, så han tar det säkra före det osäkra.
Mannen som har en websida läser igenom mejlet, som menar att sökmotoroptimering, eller SEO – search engine ompimisation, är viktigt, mycket viktigt, rent ut sagt avgörande för en webidas synlighet i den täta internetdjungeln. Och hur står det egentligen till med sökmotoroptimeringen på hans hemsida?

“Sökmotoroptimeraren gör det enkelt att få fler besökare till din hemsida. Den analyserar din hemsida automatiskt, ger dig en pågående bild av din marknadsföringsprestanda och det övertag du behöver för att få bättre ranking på Google och andra söksidor.”

Taget!
I erbjudandet ingår månadskostnad och bindningstid, men det får det vara värt.
Klick, klick, betala, installera.
Klick, klick, öppna, logga in.

Welcome, johancarle.se!
Your current SEO score: 27%

Mannen som har en sökmotoroptimerare sträcker på sig i stolen, stirrar på skärmen.
Det är illa, värre än han trodde, långt ifrån okej, 73% från perfekt.
Han scrollar igenom sidan, läser det fetstilta.
On-page Optimisation, SEO insights, Search engine indexing status, Popularity rate,  Mobile speed, Smartphone responsiveness, Backlinks, social signals, 404 errors, XML sitemap, Personalized tasks.

Personalized tasks, klick, en lista med uppgifter dyker upp.
Mannen som har en sökmotoroptimerare sneglar på klockan: 23:09.
Han omvärderar sitt behov av nattsömn, skjuter in stolen, lägger händerna på tangenterna.
Och så sätter han igång.

Han loggar in på sin websida, klickar, klickar, klickar, uppdaterar sina sidrubriker, kollar frekvensen av nyckelord i sidornas text, förhandsgranskar snippets, uppdaterar titlar och beskrivningar, klickar i kopplingar till det som heter sitemap, googlar på vad nyckeord egentligen är, börjar om, uppdaterar sina sidrubriker, scrollar igenom sina texter …

Mannen som har en sökmotoroptimerare drar efter luft, särar på käkarna, rätar på ryggen, rullar med nacken, lägger handen på musen, uppdaterar sidan.

Your current SEO score: 29%

Han sneglar på klockan: 00:56.
Han får kontakt med sitt förnuft som påminner om att han ska gå upp halv sju, att det är skillnad mellan viktigt och bråttom, att hans framtida yrkesliv kanske inte står och faller med SEO, att han faktiskt är författare och inte webdesigner.
Han gäspar, suckar, skakr på huvudet. För det är ju sant. Han är ju faktiskt författare.
Men inte just nu!

Han klickar, klickar, klickar, skapar ett SSL-certifikat, konverterar sin websida, upprättar en sitemap utan att veta vad det är, loggar in på Google, registrerar sin sitemap, försöker skapa ett konto på Google analytics, laddar ner en zip-fil, får ett felmeddelande, försöker ladda upp en fil på sin hemsida, misslyckas, googlar, installerar ett WordPress-tillägg, får ett felmeddelande, tar bort det, installerar ett annat, misslyckas, undersöker indexering på Bing och Yahoo, försöker skapa ett konto på Google analytics …

Mannen som har en sökmotoroptimerare tar ett djupt andetag, ett till, blinkar, gnuggar sig i ögonen, rätar på ryggen, grinar illa, torkar av handsvetten på byxorna, tvingar isär käkarna, drar med tungan utmed ömma tänder.
Han sneglar på klockan: 02:17.

Mannen som egentligen är författare stänger ner webläsaren, slår ihop laptopen, masserar sina nackmuskler, går ut i köket.
I hans huvud studsar orden hit och dit.
XML sitemap, snippet preview, SEO optimisation, keywords ranking, descriptions, Google analytics, SSL-certificate.
Han blundar, andas, slår sig på kinderna, försöker ta sig loss ur detta sökmotorsmantra som har invaderat hans medvetande.
Han plockar ner ett glas ur köksskåpet, slår i ett par tummar whisky, sjunker ner i kökssoffan, tar en klunk, reser sig igen, går tillbaka till vardagsrummet, startar datorn, loggar in på Sökmotoroptimeraren.

Welcome, johancarle.se!
Your current SEO score: 31%

Share

Ett kvartal

En man som är författare sitter i en läsesal på Kurs- och tidningsbiblioteket.
Han skruvar locket av sin termos, häller upp, tar en slurk, gnuggar sig i ögonen.
Han fick inte så mycket sömn under natten.
Mannen som är författare har inte haft tid att arbeta på ett kvartal.
Viktigare saker har hänt.
Nu arbetar han igen.
Han håller skrivarkurser och planerar för framtida.
Han skriver.
Han bloggar till och med en aning.
Han tar upp omarbetningen av ett manus som fått vila ett halvår och han blir glad.
Energin är tillbaka och han tror på det igen.
Ibland är det bra med en paus.
Oftast.
Mannen som är författare dricker ur kaffemuggen och fyller på med varmt.
Om en timme och fyrtio minuter ska han stänga av datorn och packa ryggsäcken.
Han ska lämna biblioteket och vandra hemåt genom ett nysnöat Göteborg.
Genom Haga ska han vandra och genom Linnéstan.
Över Stigberget ska han skynda.
I Majorna ska han ta ut stegen.
Han ska se sitt landshövdingehus med ljusstake i fönstret.
Han ska le och bli varm i vinterkvällen och ta trapporna i ett språng.
För därhemma väntar en alldeles ny liten person som han inte har träffat på hela dagen.

Share

Allt detta och lite till

Facebook påminner mig ibland. Om vänskapsband och gamla minnen.
Facebook bryr sig om mig.
Jo, de säger så. Precis så: ”Johan, vi bryr oss om dig!”
Det är fint.
Oftast är de vänliga, mjuka och blida i tonen, kärleksfulla.
Okej, kanske inte kärleksfulla. Men ändå.
Ibland, kanske när situationen så kräver, kan Facebook ställa krav, sätta ner foten, uppmana mig att agera, dra mitt strå till stacken. Idag meddelade de att alla de som gillar mig inte har hört något från mig på nästan tre månader.
Tre månader!
Det är under all kritik, oacceptabelt, upprörande, anstötligt.
Okej, kanske inte anstötligt. Men ändå.
Klart att jag ska skriva ett blogginlägg.
Självklart!
Tack, Facebook!

Jag tar händerna från tangentbordet, lutar hakan i dem, tar ett andetag, ser mig omkring, funderar.
Vad ska jag skriva om?
Jag har inte bloggat på nästan tre månader, så något borde jag rimligen kunna komma på.

Jag skulle kunna skriva om sommaren som varit.
Om soluppgångar och solnedgångar, sena frukostar och tidiga middagar.
Om att bada i havet och att låta bli.
Bara fötter skulle jag kunna skriva om.
Lila syrener och färska munsbitspotatisar.
Nätter då det aldrig vill bli mörkt.

Jag skulle kunna skriva om slipade klipphällar.
Om årets glassnyheter och självplockade jordgubbar.
Om en iskall öl i kvällssolen på en brygga.
Vildhallon skulle jag kunna skriva om.
Harsyra och förgätmigej.
Solpilar från ett nygrönt lövtak.

Jag skulle kunna skriva om soltimmar.
Om växlande molnighet med lokala skurar.
Om gräset på andra sidan.
Kontaktsökande getingar skulle jag kunna skriva om.
Sandiga knäveck och blöta tältdukar.
Myggfläckar på en vit vägg.

Jag skulle kunna skriva om vägar och båtar.
Om Solö brygga och Yngsjö havsbad.
Om kvällsdopp i en Halländsk insjö.
Åland skulle jag kunna skriva om.
Mariebad och Eckerö kanotuthyrning.
Grillkvällar i en röd stuga.

Jag skulle kunna skriva om att sitta många vid ett bord.
Om grillande föräldrar och en bror på långväga besök.
Om att få stryk i Skitgubbe av en brorson.
Kön till Helix skulle jag kunna skriva om.
En helg i ett hus fullt av vänner.
Sex stora och en liten.

Jag skulle kunna skriva om sådant som tar slut.
Om nostalgi och nystart.
Om den soliga friskheten en niogradig morgon.
Skaviga långbyxor skulle jag kunna skriva om.
Kvällslampor och en stängd balkongdörr.
Löv på en cykelbana.

Allt detta skulle jag kunna skriva om.
Allt detta och lite till.

Share

Vakteläggsomelett med goliatmusseron

Sen från kontoret prioriterar jag bort middagslagandet och bestämmer mig på att ta en bit mat på vägen hem. Jag cyklar över Järntorget, längs Första långgatan, spanar åt höger och vänster, fortsätter uppför Masthuggsbacken, svänger ner mot Allmänna vägen.
Oceanen!
Klart att jag ska äta på Oceanen.

En stund senare sitter jag i en röd sjuttiotalsstol vid ett brunt sjuttiotalsbord. Runtomkring mig fler bord och stolar, enstaka gäster, krukväxter hängande från taket, en bardisk, ett antal ölkranar, en bartender med keps och långt skägg. Från högtalarna lättlyssnad jazz på drygt hörbar volym.
I händerna har jag kniv och gaffel och framför mig på bordet står en bricka och på brickan står ett papperstråg och i papperstråget ligger ett korvbröd och en korv och potatismos.
Nej!
Det är inte en Halv special.
För på Oceanen serveras argentinsk chorizo och cheddargratinerad ramslökskorv och vegetarisk seitankorv med hemlagat potatismos och tillbehör som picklade rödbetor, karamelliserad lök, koriander, myntasås och Sriracha-majjo.
Och vad dricker jag till detta?
Nej!
Jag dricker inte Pucko.
Jag dricker en öl som heter Bumble Bee och smakar som en IPA men är en välhumlad lager.
Frågor på det?

Maten smakar mig och ölen släcker min törst och musiken är snäll och sorlet av röster är mjukt och jag sitter där i min sjuttiotalsstol och känner mig alldeles tillfreds. Jag tar ett bett av min korv med bröd och mos som inte är en halv special och en klunk av min välhumlade lager som inte är en IPA. Jag tuggar, nickar, hummar, ler och gör tummen upp mot den skäggige, kepsbärande bartendern.
Och jag tänker att det är smart, riktigt smart. Att förvandla något alldeles enkelt till något snudd på sofistikerat. Att göra det vardagliga festligt, att klä torftigheten i galakläder.
Det är helt briljant, som att göra guld av järn, det är fan alkemi!
Det går att spinna vidare på, det är omöjligt att inte spinna vidare på, hallå, bartender, ge mig papper och penna, fort, och en välhumlad lager till är du snäll, tack så mycket.
Jag googlar, hjärnstormar, antecknar, bygger ut, fabulerar.

Okej, mycket är redan gjort.
Det finns renskavskebab och fjällrödingssushi, älgköttbullar och fish and chips på sjötunga och rotselleri. Vartannat mediokert Majornagatukök erbjuder deluxe-garnerade högrevsburgare inkilade i grahamsbriocher, och när Linnéhipsterns mage börjar kurra efter ett par torrhumlade passionsfruktsdipor bryggda i en källarlokal i Kungsten behöver hen inte ta många steg för att få tag på en ekologisk surdegspizza toppad med svarta plommontomater, närodlade endiver och grottlagrad getost.
Men det är bara början.
För som alla vet är Göteborg en stor småstad medan Stockholm är en liten storstad.
På Hötorget lär finnas en matvagn som säljer blandad rulle på hjortinnanlår och pärlhöna i spontansviktat kassavatunnbröd, och det ryktas om en liten sylta på Söder som serverar duvblodpudding med jordärtskockskroketter, rivna gulrötter och rårörda slånbär.
Vad krögarentreprenörerna i New York skulle kunna hitta på om de la manken till vågar man ju inte ens försöka föreställa sig.

Jag tuggar korv och dricker IPA, nej lager, antecknar och utstöter förtjusta läten.
För listan kan ju göras hur lång som helst.
Man skulle kunna tänka sig vittryffellangos, krokodilfalukrov, pytt i panna på kobebiff, jansson på premiärskördad vårfärskpotatis. Svampomelett på vaktelägg och goliatmusseron (en sanslöst dyr svamp från Japan) skulle nog smaka mumma. Eller varför inte blåsfiskbullar i saffransås. Kan man nog ta några hundra för i Götgatsbacken en fredag vid lunchtid. Varsågod, får det lov att vara en lunchmacka med skivat strutsägg och belugakaviar också så är morgondagens lunchlåda kirrad, jajamen, tack så mycket, hoppas det ska smaka.
Valrhonatoppade mandelmjölsdonuts! Fy fan, det skulle en i lönndom NYPD-aspirerande Manhattan-hipster med ärvda pengar lätt pröjsa obegränsade dollars för på en trottoarservering i Greenwich Village en solig afton i maj.

Sen kan man ju tänka sig att vända på det också, man bör tänka på att vända på det, man måste, hallå, bartender, ge mig en korv till och lite surkål och ett större papper och en IPA, en riktig den här gången är du snäll, tack så mycket.
För det är ju också sjukt briljant, att ta lyxiga, exotiska rätter och förenkla dem, degradera dem, påtvinga dem vardaglig torftighet.
Jag tänker fiskmåsleverpate på en skiva Wasa husman, foie gras med en rå touch av Göteborgs hamn. Det skulle nog funka på Andra långgatan. Eller en sån där silverplatå med flera våningar bräddfyllda av krossad is full av nyvakna sumpsnäckor, citronklyftor, pepparrotsvinägrett och finhackad schalottenlök. Skulle säkert sälja som smör på en gastropub i nåt gathörn ett par kvarter söder om Folkkungatan. Och fan vet om det inte skulle gå att kränga på folk blåmanetsashimi om de fick skölja ner det med hjortronsake i ett övergivet slakthus i Williamsburg.

Jag tuggar i mig den sista korvbiten, dricker ur min IPA, viker ihop mina anteckningar, betalar notan, går ut på gatan, tar ett djupt andetag, försöker bromsa min skenande hjärna och börjar gå hemåt.
Vad får man pröjsa för en matvagn, vad krävs det för tillstånd, hur mycket kan man ta betalt för en kobepytt, vad är kilopriset på krokodil nuförtiden, vad är egentligen skillnaden mellan välhumlad lager och låghumlad IPA, varför är det mörkt ute, hur mycket är klockan?

Share

Min skrivarstuga

 

Sedan en tid tillbaka bor jag i Majorna.
Intill Slottsskogen.
Nära Mariaplan.
Inte alltför långt från Järntorget.

Jag bor i en lägenhet på andra våningen av tre i ett hus som nästan är ett landshövdingehus. Från mitt köksfönster ser jag en gård, en gräsmatta, ett växthus och ett sophus. Längre bort går en gata förbi, och på andra sidan gatan finns en byggnad. Det är en helt vanlig byggnad, ett landshövdingehus kantat av andra landshövdingehus med en träfasad som en gång varit ljusgul.
På bottenplan finns en lokal.
En tom lokal.
En ledig lokal.
En lokal som huserar min dröm.

Lokalen är tillbommad och nedsläckt. Man ser inte in genom dörren, och fönstren är täckta av gardiner. I taket hänger nakna glödlampor, och det är egentligen allt man kan se.
På dörren sitter en lapp där det står ett telefonnummer man kan slå om man vill hyra lokalen.

Jag tänker mig fräsch målarfärg och en vacker träskylt ovanför ingången, en liten klocka som plingar när man öppnar dörren. Där inne står bord och stolar, böcker fyller väggarna, och i taket hänger en liten kristallkrona. Till höger en caféavdelning med kaffekvarn och fat fyllda av hembakt.
Ibland på dagarna håller jag skrivarkurser i min lokal.
På kvällarna är det poesiuppläsning, och jag står bakom cafédisken och serverar vin och ost och bara myser.
På morgnarna är det författarfrukost, och jag står bakom cafédisken och serverar surdegsfrallor och hallonsmoothies och bara myser medan Lena Andersson sitter i en överpatinerad olivgrön plyschfåtölj och berättar om sin senaste roman, en helt fiktiv berättelse.
I ett rum bakom alltihop har jag min skrivarlya där jag sitter och författar det ena alstret mer häpnadsväckande än det andra.

Jag står i mitt köksfönster och kastar trånande blickar.
Jag ser huset på andra sidan gatan, fönstren, dörren, lappen med telefonnumret.
Jag gnuggar mina händer.

Jag tar på mig jackan, går nerför trapporna, ut, över gatan, stannar utanför dörren.
Jag läser på lappen som sitter på dörren.
Jag tar fram telefonen, ler, stoppar ner den igen.

Mitt kontor, min kurslokal, mitt bokcafé, min poesibar, min skrivarstuga.
Det är perfekt, alldeles för perfekt för att låta verkligheten komma i vägen.

Share

Ett slag i magen

Jag drabbas av biobehov, kollar nätet, landar i Hagabions program.
Ken Loachs senaste har vunnit guldpalmen i Cannes, handlar om två arbetslösa personers kamp mot byråkratin i ett omänskligt bidragssystem.
Jag tänker socialrealism, svart humor, engelsk arbetarklass.
Jag tittar på klockan, slänger på mig ytterkläderna, hoppar upp på cykeln, trampar snabbt, köper biljett och glider ner i en röd fåtölj just innan filmen rullar igång.

I, Daniel Blake.

Hundra minuter senare rullar eftertexterna över duken i en biosalong där ingen rör sig.
Snyftningar, en suck, annars tystnad.
Jag rätar ut kroppen, torkar glasögonen, torkar ögonen.
Stel rygg, insomnade ben, torr mun.
Jag sitter kvar ett par minuter, försöker få ordning på kroppen.
Jag lämnar salongen, går ut i svarta decemberkvällen, lutar armbågarna mot ett järnräcke, blundar, tar emot duggregnet med pannan, låter rysningarna ebba ut.
Som ett slag i magen.
Jag kan fan knappt andas.

Några minuter senare, tillbaka in, har bestämt träff med min sambo och hennes kompis i baren.
De dricker vin, äter ost, skrattar, umgås.
Hej, säger de och hur är det, hur var filmen hur, hur är det egentligen?
Hej, säger jag och försöker le men munnen stretar emot.
Jag går hem, säger jag.
Ut, upp på cykeln, snabba tramp hemåt.

Jag sätter mig i soffan, bara sitter där.
Ganska länge.
Andas, landar.
Jag brer några ostsmörgåsar, loggar in på svt/play, tittar på ett skidskyttelopp som gick för två veckor sedan.
Ett par avsnitt av Skam också, sen kommer min sambo hem och vi pratar och går och lägger oss.
Och jag somnar så småningom men det dröjer.

Share

Miljonrassel i drömfabriken

En man som är författare ger ut en debutroman som heter Små grodorna.
Han inväntar recensioner.
Länge får han vänta.
Ända till december.
Då kommer det en.
Och en till.
Den första är positiv.
Den andra också.

Mannen som är författare gläds i sitt hjärta, tar julledigt, sitter i en fåtölj och flinar fryntligt över glöggmuggen.
Under tiden säljer förstaupplagan av Små grodorna slut i julhandeln.
Andraupplagan går åt på en månad.
Tredjeupplagan säljer slut innan tryckeriet i Falun har hunnit få betalt för fakturan.
Ytterligare tre upplagor senare kommer pocketen.
Femtitusen i första upplagan, hundratusen i andra, trehundratusen i tredje.
De litterära agenterna kör dubbla skift för att skriva avtal med Tyskland, Danmark, Spanien, Kina, Etiopien och så vidare.
Nordisk film hakar på.
Årets julfilm går för fulla salonger, slår alla besöksrekord.
Ulla Skoog gör sitt livs roll och får en Guldbagge för rollen som Dolly.
Pocketen passerar miljongränsen i Sverige, tiomiljonersgränsen internationellt.
Aldrig tidigare har en svensk roman översatts till tibetanska.
Hollywood hör av sig.
Filmen kostar en miljon att producera, spelar in femhundra miljoner.
Dollar.
Susan Sarandon gör sitt livs roll och får en Oscar för rollen som Dolly.
Svenska midsommardanser gör succé i Bollywood.
Falun, hela Dalarna, hela Sverige drabbas av akut pappersbrist.

Mannen som är författare tvingas ta time-out, flyttar till en otillgänglig bergsby på Hokkaido, ägnar sig åt teodling och origami.
Två år, ett innestående Augustpris, fyratusen papperssvalor och tolv säckar bönfallande beundrarbrev senare återvänder han till offentlighetens ljus.
En småregning oktobermorgon i sitt penthouse i Greenwich Village intar han sitt koffeinfria morgonkaffe, vattnar sina orkidéer och går och kissar.
Sen sätter han sig vid datorn och påbörjar det som ska bli en global generationsroman om en hund utan päls och en japansk teodlare vid namn Naoki.

Share

Google Life

symaskin

Låt säga att jag* bestämmer mig för att köpa en symaskin**.
Låt säga att jag lägger pannan i djupa veck, stryker tummen över hakan och låter blicken försvinna i fjärran. För ett kort ögonblick, varpå jag plockar upp min smartphone, fingeravtrycksöppnar den och trycker på en vit fyrkant innehållande ett fyrfärgat G.

Jag skriver sym i sökfältet, trycker på symaskin överst i förslagslistan, zoomar in på kartan, ser en handfull små röda prickar med handväskor i, trycker på den närmaste pricken, får veta att Symaskinsexperten är en tygaffär som har öppet till klockan 18 och ligger på Aröds industriväg 76 i Hisings Backa, 4.5 km från min nuvarande position.
Jag trycker på vägbeskrivning***, trycker på tågsymbolen och får veta att jag om 2 minuter ska promenera 270 meter enligt bifogad karta (4 minuter), ta 9:an från Järntoget och åka 2 hållplatser till Brunnsparken läge B (5 minuter), vänta 4 minuter, ta buss 52 från Brunnsparken läge D och åka 7 hållplatser till Stora Arödsgatan (13 minuter) och slutligen promenera 650 meter enligt bifogad karta (8 minuter) för att befinna mig på destinationen om 36 minuter. Texten uppdateras och jag får veta att 9:an är 3 minuter försenad, varför jag riskerar att missa anslutningen i Brunnsparken om jag inte rappar på.
Förutsatt att jag lyckas ta mig ut ur byggnaden där jag befinner mig är risken för att jag inte ska lyckas ta mig till Symaskinsexperten i det närmaste obefintlig.

Gott så, tänker du kanske nu.
Visst, så kan man ju se på saken.
Men min fråga är:
Hur kan Google veta allt detta?
Hur fan kan Google veta allt detta?
Hur kan de veta att jag ville ha en symaskin och inte en symfoniorkester eller en symbiotisk symbol?
Hur kan de veta att det ska ta mig 4 minuter att gå till vagnen?
Hur kan de veta att 9:an är 3 minuter försenad?

En bild dyker upp i mitt huvud. Ett stort kontor där folk springer hit och dit, skriker, skickar lappar till varandra, lyfter på telefonlurar, bläddrar i pärmar. Någon sitter med blicken fäst på en skärm där det dyker upp ett S … ett Y … ett M, och pang, hon reser sig upp så att skrivbordsstolen faller i golvet och skriker rakt ut: ”SYMASKIN, det är en symaskin han behöver, ring textilavdelningen fort som fan!”
Någon slänger på en telefonlur och ropar åt någon att 9:an är försenad så se för helvete till att mata in det i huvuddatorn innan han hinner lämna kontoret.
Någon viftar i luften med en kopia av en läkarjournal och ropar med panik i rösten: ”Han har skadat knäet i en skidolycka, uppdatera tidsplanen, hör ni inte vad jag säger, han är förhelvete halt, dubbla promenadtiden!”

Så skulle det kunna se ut på Googles huvudkontor om detta utspelade sig på den tiden då man letade i Gula sidorna efter det man behövde och tidtabellerna bara fanns i pappersform i ett litet ställ ombord på bussen eller på GL:s huvudkontor****.
I verkligheten är allt såklart automatiserat och ligger och samverkar på olika servrar i Amsterdam eller i olika moln. Men ändå, Google vet allt detta. De vet allt detta och mycket mer.

Genom att skriva in fraser som recept palsternacka 700 kalorier, träningsprogram löpning styrketräning tre dagar 4 timmar eller kvällskurs tisdag keramik nybörjare kan man få hjälp med att strukturera hela sin tillvaro. Och om man skriver exempelvis dating seriös 35 år aktiv livsstil kan man även få hjälp med att hitta någon att dela denna tillvaro med.

Och nu undrar jag*****:
Var det ska sluta?

Jag tar det senaste årtiondets utveckling, vecklar ut samma tidsrymd framåt och ser en framtid där hela livet är automatiserat. Där man matar in ett antal personliga egenskaper, preferenser och målsättningar i sin telefon och sen bara behöver följa de instruktioner telefonen ger en.
Om 25 minuter: Byt om till löparkläder och spring 7 km på 42 minuter (målmedveten).
Om 2 timmar: Infinn dig på keramikverkstan iförd läderförkläde (social).
Om 4 timmar: Inhandla följande matvaror på Hemköp (effektiv).
Om 5 timmar: Laga enligt bifogat recept 400 gram palsternacksgryta med sedan tidigare inhandlade ingredienser (systematisk).

Och så vidare.
För varför ska automatiseringen sluta där?

Man kan tänka sig att alla människor utrustas med en analysenhet som känner av fysiska och psykiska behov. Då kan Google leverera instruktioner utan att man behöver skriva något i sin telefon.
Och varför inte komplettera med en exekutiv enhet som skickar impulser till hjärnan och ser till att vi genomför uppgifterna enligt givna instruktioner******.
Man sitter där i sin fåtölj och läser i godan ro, och så märker man plötsligt hur man reser sig och drar på sig löpartajtsen eller börjar hacka palsternacka. Okej, här kanske vore på sin plats med någon slags varningssignal några minuter i förväg*******.

Jag ser en framtid där detta är fullt möjligt. Analysenheten och den exekutiva enheten kan säkert placeras i låt säga ett organiskt microchip som opereras in under huden.

Då återstå väl egentligen bara en fråga.
Finns det tillräckligt mycket mänsklig kreativitet och kritiskt tänkande kvar för att utvecklingen av ett sådant chip ska kunna anses vara en lönsam investering?

GOOGLE EARTH.
GOOGLE MAPS.
GOOGLE TRANSLATE.
GOOGLE FOOD.
GOOGLE EXCERCISE.
GOOGLE LOVE.
GOOGLE PERSONALITY.
GOOGLE LIFE.

* Textjaget / berättaren (inte personen Johan eller ens författaren eller bloggaren).

** I brist på fakta får vi helt enkelt anta att textjaget / berättaren till skillnad från personen Johan / författaren / bloggaren besitter åtminstone grundläggande sömnadskunskaper.

*** Härvidlag tänker kanske någon läsare: ”Mäh! Varför går du inte bara in på butikens webshop och beställer med hemleverans?” Det ligger något i det, men det vet inte textjaget, vars enda uppgift är att låta sig styras i den riktning som bäst tjänar författarens syfte med texten.

**** Jajaja, visst, visst, i så fall hade det inte funnits något internet heller och ännu mindre några smarta telefoner, jag fattar det, men vafan, jag tyckte bara att det var en rätt cool bild liksom, okej?

***** Personen / författaren Johan, i synnerhet den del av honom som bär på en stor förkärlek till dystopiska framtidsscenarion.

****** Viktigt att denna exekutiva enhet utvecklas och tillverkas utan Apples kännedom, eftersom den kommer att döda smartphonemarknaden.

******* Då kan vi behålla våra telefoner också********.

******** Hur många asterisker i rad är försvarbart att använda innan det är dags att övergå till ett annat system för fotnoter1.

1 Tre.

 

Share

Nästan ett trail-lopp

På en releasefest får en man som är författare en present av sina två löparkompisar. De tre är inte bara löparkompisar utan även vanliga kompisar, och visst, det går ju fint att bara umgås, sitta och dricka te och prata om viktiga saker, men de föredrar att göra saker tillsammans, fiska eller bowla eller springa långa sträckor och se vem som kommer först i mål. Det händer också att de går ut och dricker öl eller spelar minigolf eller…

Stopp!
Nu kan det hända att du, kära läsare, börjar tappa fokus, vandra med blicken över skärmen, snegla på facebook-fliken. Du kanske undrar om det finns någon röd tråd i den här texten, någon dramatik, någon mening, eller om du har lurats in i en essä om manlig vänskap.
Med all rätt.
Jag ber om ursäkt, tillbaka till berättelsen. Releasefest, tre löparkompisar, en present…

Presenten är en anmälan till ett trail-lopp, ett lopp där man inte springer på asfalt utan på små stigar i skogen, tar sig fram över stock och sten, skuttar mellan tuvor, halkar i lera, går ner sig till midjan i en fullregnad mosse, klättrar uppför…
Ja, ursäkta…
Loppet är ett trail-lopp.
Loppet är 21 km långt.
Mannen som är författare har sprungit massor av lopp men aldrig ett trail-lopp.
Han ler och skakar på huvudet.
Löparkompisarna har sprungit massor av trail-lopp.
De flinar och nickar med huvudena.

Ett par månader senare är de tre löparkompisarna förberedda, taggade, sugna på tävling. Mannen som är författare har till och med skaffat ett par terrängskor.
Det är lördag, det är dags för loppet.
Dagen börjar med att den ena löparkompisen har en motig morgon och blir försenad. De andra två är dock på plats i tid och rekvirerar ut nummerlappar och tidtagningschips. De väntar i start- och målområdet och den försenade anländer precis i tid till starten. Som visar sig äga rum en kilometer från målområdet. Om en minut.
De rusar iväg, hör startskottet eka, anländer till starten tre och en halv minut för sent, ger sig iväg på banan, följer de rödvita snitslarna.
Nu ska de jaga.
Tre och en halv minut är ingenting.
Snart kommer de att vara ikapp.
De springer på stigar, uppför, nerför, längs en sjö, genom en granskog. Solen skiner, luften är varm men bär höstens krispiga klarhet.
De springer vidare, inser att de inte sett några snitslar på en stund, vänder, springer tillbaka, tar in på en annan stig, får syn på snitslarna, springer vidare, jagar klungan.
De springer på i någon kilometer, en till, en till, en till. Inte en enda löpare i sikte.
De börjar tveka, undrar om de är på fel bana, men så kommer de till en vätskestation där funktionärerna kan upplysa dem om tre saker.
De befinner sig på banan.
De är på varv två.
De springer åt fel håll.
De tre löparkompisarna tackar för informationen (genom att kasta vattenmuggarna på marken och stampa på dem), fortsätter springa, möter ledaren i loppet, tar av sig nummerlapparna, möter fler löpare, tar av sig tidtagningschipsen, fortsätter tills de kommer till målet.
De har sprungit 10 av 21 kilometer.
På fel varv.
Åt fel håll.

Mannen som är författare känner sig lite snuvad på konfekten men i ärlighetens namn också ganska lättad över att han bara behövde genomföra halva loppet, vilket han dock låter bli att nämna för de två löparkompisarna som är arga som bin.
De ställer in den planerade lunchen, sätter sig i varsin bil och åker hem.
Tystnad råder tills nästa dag.
Då får mannen som är författare ett sms från en av löparkompisarna. Han har anmält dem alla tre till nästa års upplaga av loppet.
Då jävlar.

Share