Ett slag i magen

Jag drabbas av biobehov, kollar nätet, landar i Hagabions program.
Ken Loachs senaste har vunnit guldpalmen i Cannes, handlar om två arbetslösa personers kamp mot byråkratin i ett omänskligt bidragssystem.
Jag tänker socialrealism, svart humor, engelsk arbetarklass.
Jag tittar på klockan, slänger på mig ytterkläderna, hoppar upp på cykeln, trampar snabbt, köper biljett och glider ner i en röd fåtölj just innan filmen rullar igång.

I, Daniel Blake.

Hundra minuter senare rullar eftertexterna över duken i en biosalong där ingen rör sig.
Snyftningar, en suck, annars tystnad.
Jag rätar ut kroppen, torkar glasögonen, torkar ögonen.
Stel rygg, insomnade ben, torr mun.
Jag sitter kvar ett par minuter, försöker få ordning på kroppen.
Jag lämnar salongen, går ut i svarta decemberkvällen, lutar armbågarna mot ett järnräcke, blundar, tar emot duggregnet med pannan, låter rysningarna ebba ut.
Som ett slag i magen.
Jag kan fan knappt andas.

Några minuter senare, tillbaka in, har bestämt träff med min sambo och hennes kompis i baren.
De dricker vin, äter ost, skrattar, umgås.
Hej, säger de och hur är det, hur var filmen hur, hur är det egentligen?
Hej, säger jag och försöker le men munnen stretar emot.
Jag går hem, säger jag.
Ut, upp på cykeln, snabba tramp hemåt.

Jag sätter mig i soffan, bara sitter där.
Ganska länge.
Andas, landar.
Jag brer några ostsmörgåsar, loggar in på svt/play, tittar på ett skidskyttelopp som gick för två veckor sedan.
Ett par avsnitt av Skam också, sen kommer min sambo hem och vi pratar och går och lägger oss.
Och jag somnar så småningom men det dröjer.

Share

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.